Ungefär som leklandet på Ikea




Jag berättade för mina barn om jättelekplatsen på konstmuseet. Jag beskrev hur de byggt en specialutställning där barn kan leka och göra vad de vill – hoppa, klättra, bygga, såga, spika, måla! Klart de blev entusiastiska och ville följa med dit. Själv var jag också spänd på att uppleva utställningen med den danska konstnären Palle Nielsens legendariska verk «Modellen».

Jag hade sett fotografier av den fria, stora, vilda lekplatsen från 1968, då den var på Moderna museet i Stockholm. Bilderna ger verkligen intryck av något extraordinärt. Massa långhåriga barn i mjuka, bruna frottékläder som klänger i rep och skrattar, målar sig med vattenfärg i ansiktet och gör saltomortaler bland kuddar.

Fast Palle Nielsen kallade det egentligen inte för lekplats utan «Modellen. En modell för ett kvalitativt samhälle». Men ändå. Vi åkte allihop mot Arken Museum for Moderne Kunst i utkanten av Köpenhamn med högt ställda förväntningar.

Fakta


Palle Nielsen: «Modellen»

ARKEN Museum for Moderne Kunst

Ishøj, Danmark

Utställningen pågår till och med 7. december 2014

Fantasin till makten

Då, på våren 1968, när Palle Nielsen fick idén till «Modellen» verkade allt vara möjligt. Världen stod vidöppen. Fantasin till makten! ropade studenter på barrikaderna både i Paris och över hela Skandinavien. Han var själv student, 26 år gammal, och läste arkitektur vid Köpenhamns universitet. Tillsammans med andra studenter och konstnärer arbetade han med ett slags gerilla-arkitektur. På Nørrebro i norra Köpenhamn gick de runt i stora grupper och knackade på hemma hos barnfamiljer på söndagsmorgnar. Gomorron! Vi tänkte bygga en äventyrslekplats här på er gård. Ska ni vara med? Gärna! svarade de flesta. Plockade fram verktyg och plankor. Ingen ringde polisen. Att rent konkret, i stadsrummet, låta barnens lek och infall ta plats, synas och höras var ju ett mycket påtagligt sätt att låta fantasin få makt – i praktiken och i vardagen. Barnens lekfullhet och sätt att tänka betraktade Palle Nielsen och hans vänner som ett ideal, eftersom det var fritt och ofärgat av vuxenlivets trista och begränsande, fega anpassningsvilja.

När Palle Nielsen strax därpå var i Sverige mötte han Pontus Hultén, som då var populär, omtalad och kontroversiell chef för Moderna Museet i Stockholm. Han hade gjort sig själv och museet känt för att introducera den moderna och samtida internationella konsten i Skandinavien. Två år tidigare, 1966, hade han bjudit in den franska konstnären Niki de Saint Phalle att bygga sin gigantiska skulptur «Hon», den liggande kvinnofigur i papier-maché som fyllde stora utställningssalen och lät besökarna promenera in i henne via en öppning mellan låren. Redan 1962 hade Pontus Hultén låtit museets publik möta konst av de amerikanska stjärnorna Robert Rauschenberg och Jasper Johns, och Moderna köpte in Rauschenbergs uppstoppade get med bildäck om magen – «Monogram» – sedan dess känd som «geten» och idag museets mest älskade och kanske dyrbaraste verk.

Palle Nielsen föreslog Pontus Hultén en utställning: en gigantisk lekplats för barn. Trots att det var kort framförhållning, och trots att konstnären var en okänd dansk yngling och trots att idén säkert verkade märklig, sade Hultén ja. Det lät ju som ett galet och äventyrligt projekt, det var Moderna Museet, det var 1968, allt var möjligt; och det passade honom perfekt!

Modellen 1968: omedelbar succé

Mycket riktigt. I oktober, när den 660 kvadratmeter stora utställningen öppnade var succén omedelbar. På tre veckor kom 20 000 besökare – barn hade förstås gratis entré. De som stod i kö för att få komma in började själva, tillsammans med sina föräldrar, bygga en improviserad lekplats utanför museets dörrar, för att ha något att göra medan de väntade.

Utställningsaffisch gjordes av konstnären Sture Johannesson, vars bild på en naken kvinna med haschpipa i handen strax därpå orsakade skandal i Sverige. Utställningen «Underground» på Lunds konsthall stängdes på grund av censur innan den ens öppnat, eftersom politikerna menade att bilder av haschrökande kvinnor var drogpropaganda.

Stora salen på Moderna var fylld av «Modellen»: maskeradkostymer, massa grammofonspelare, LP-skivor, en vindlande klätterställning av tillyxat trä, lianer och snören, målarfärg, hinkar och ett hav av styckade madrasser i skumgummi. Dåvarande socialdemokratiska utbildningsministern, senare statsministern Olof Palme kom med sina söner, och dök själv på huvudet i madrass-havet. Det var som sagt 1968.

Modellen 2014: försiktigt ordentlig

Nuförtiden känns världen knappast särskilt vidöppen. Tvärtom ängslig och reglerad. Övervakad. Inga ministrar hoppar omkring på vilda konstutställningar. Många äventyrslekplatser är totalt kommersiella. De har transformerats till barnpassningsaktivitet i shoppinggallerier och stora möbelbutiker och är knappast särskilt revolutionära. Allt detta tänkte jag på när vi åkte till Arken. Hur skulle Palle Nielsens idé te sig idag, när 1968 känns så avlägset?

Foto: Linda Fagerström

Den kändes försiktig. «Modellen» 2014 är nämligen mycket tillrättalagd. Ordentlig. Välsnickrad. Tygvimplar med snyggt fållade kanter. Alltsammans är i betydligt mindre skala än 1968. Barnen klättrade och hoppade lydigt, studsade lite håglöst i de svarta gummiringarna. Ingen spårade ur. Ingen blev vild. Där fanns utklädningskläder, men inga politiker-ansiktsmasker som 1968. Då kunde en mini-Castro slå kuddar i huvudet på en liten Lyndon B. Johnson. Nu, 2014, fanns heller inga banderoller med Mao-citat, naturligtvis inte – men 1968 fanns det.

Väggarna på Arken var i och för sig teckningsytor och klotterplank, det kändes åtminstone lite galet och utmanande. Den största teckningen var dock ett hjärta ritat runt namnet på huvudrollsinnehavaren i amerikanska «Hungergames». På något sätt var det symptomatiskt – barnens självstyrda lek i «Modellen» förmår inte överrösta den suggestiva kraften i Hollywoods välregisserade hunger-lekar. Sen må Katniss Everdeen vara en hur viktig revolutionär feministisk förebild som helst, och från början en skönlitterär karaktär.

2010-talets relationella konstnärer upptäcker 60-talsrevolutionär

Varför visas «Modellen» nu? Hur kommer det sig att den gamla utopiska 1968-idén dammats av 2014? Förklaringen finns i det som kallas «relationell estetik». Denna konstströmning, som ibland också helt enkelt kallas «relationell konst», har vuxit sig stark i samtidskonsten det senaste decenniet. I sådan konst kan mellanmänsklig interaktion vara ett konstverk. Den traditionella konstnärsrollen, där konstnären är genialisk skapare av originella objekt, har övergetts av de relationella konstnärerna som istället vill fungera som igångsättare av handlingar eller av olika sociala processer. I Skandinavien är danska Superflex, svenska Anna Odell och dansk-norska Elmgreen och Dragset några av dem som arbetat på det viset.

I ljuset av denna strömning är det helt logiskt att Palle Nielsen, nu 72 år, på nytt blivit populär. Uppfinnaren av relationell estetik – redan för ett halvsekel sedan! Konstvärlden har stått på kö utanför hans enkla hus på Falster i södra Danmark, där han de senaste decennierna livnärt sig på anonyma ströjobb och bildlärarvikariat. Karriären stannade av ganska snart efter framgångarna med Modellen 1968. Palle Nielsen gjorde några liknande projekt som uppföljare, men inte på de stora konstmuseerna.

När oljekrisen kom i början av 1970-talet blev byggnadsidealet små hus med små fönster i räta vinklar. Intresset för utopiska arkitekturvisionärer som Nielsen svalnade. Själv vände han sig efter hand bort från konstvärlden, eftersom ha påstod sig vara besviken på dess kommersialisering. Han och «Modellen» föll under många år i glömska. Men så kom 2009 och samtidskonstmuseet i Barcelona, MACBA, köpte alla hans «Modellen»-skisser och alla hans fotografier och dokumentation från 1968. Samtidigt återupplivades utställningen och en lång turné startade. Paris, Sao Paolo, Frankfurt, Utrecht, Tate Liverpool och nu alltså till sist även Danmark och Arken.

Kan en barnutställning provocera 2014?

För 46 år sedan verkar «Modellen» varit så mycket mer expansiv och utmanande. Tidningarna fylldes av debatter. Ska man vara för eller emot? Alla hade en åsikt om utställningen. Brandmyndigheten stängde den under fyra dagar i en påstådd säkerhetsåtgärd, som emellertid uppfattades som ideologiskt grundad kritik. Nu, 2014, har utställningen knappast debatterats på tidningarnas insändarsidor, ingen har försökt stänga den eller provocerats av den. Men, hade en barnutställning över huvud taget kunnat provocera nu, 2014?

Foto: Linda Fagerström

Jag tror det. Åtminstone om den varit lika tydligt kontroversiell som den faktiskt var då, 1968. Palle Nielsen ville ju inte alls göra en trevlig lekplats eller stimulera konstpedagogisk verksamhet på museerna – syftet var mer omvälvande än så. «Modellens» rötter fanns i synen på barn som ett slags frigörande anarkistiska förebilder. Modellen var ju ett förslag till alternativ samhällsorganisation – «en modell för ett kvalitativt samhälle» – där leken användes som utgångspunkt för att ifrågasätta arbetet som värdeskapande aktivitet. De gerilla-byggda lekplatserna på Nørrebro i Köpenhamn var på samma sätt politiska demonstrationer, fast utan plakat och slagord. Denna i grunden mycket samhällskritiska dimension känns otydlig eller rentav frånvarande i den mjuka, snälla och rätt ideologi-befriade Modellen-version som finns på Arken. Tyvärr.

Mina barn var glada och nöjda med «Modellen» på Arken, men ungefär på samma sätt som när de varit på leklandet på Ikea. Jag tror inte de upplevde att de skapade en utopisk, alternativ samhällsmodell. Mer revolutionära har nog varken de eller jag blivit sedan vårt besök på konstmuseet.

Det är sorgligt att Palle Nielsens utopi i 2014 års tappning känns så tam. Jag tror att en visionär diskussion om barns behov, föräldrars ansvar och lekens betydelse verkligen behövts i en samhällsdebatt som vår: där unga människor mest förekommer som skolpolitisk statistik och där föräldraskap blir till ett hinder på vägen mot maximerad pension.