Periskop

Kritikk av kunst for barn og unge

Hur möter vi konst tillsammans med förskolebarnen?

KATEGORI

Visuell Kunst,

SJANGER

Anmeldelse,

PUBLISERT

onsdag 14. mars 2018

Boken Med kunst i barnehagen är en bok för dig som har gått vilse i vad man behöver kunna och veta om konst för att på bästa sätt undervisa barnen i förskolan.

↑ - När vi upplever konst tillsammans med barnen behöver de hjälp att rikta blicken, för att kunna uppmärksamma och bli intresserade, skriver Anna Bergdahl Gustafsson. Illustrasjonsfoto: Caleb Woods/Unsplash

Med kunst i barnehagen av Ann-Hege Lorvik Waterhouse är en bok om konst som företeelse och konsten att möta konst tillsammans med barn i förskoleåldern mellan ett och sex år.

I förskolan uppstår ständigt problemet kring ämneskunskaper och konsten att kunna lite om många ämnesområden. I den svenska förskolan handlar det om att följa barnens eget undersökande och upptäckande för att utmana deras lärande och utveckling. Men det du inte vet något om, som pedagog eller lärare, kommer du inte heller att kunna rikta barnens blick mot. Vare sig det handlar om konst eller något annat ämnesområde.

I inledningen beskriver författaren boken som ett bricolage om konst och arbete med konst i förskolepedagogisk verksamhet. Bricolaget beskrivs som att olika infallsvinklar skapar nya sätt att betrakta och förstå företeelsen konst i förskolan. Som en kristall som ständigt skapar nya bilder beroende på från vilket håll du tittar på den.

Boken börjar med en snabb och detaljerad beskrivning av konst och estetik ur ett historiskt perspektiv, begrepp och förklaringar. Vilket ger en fin bild av, och många exempel på, vad man skulle kunna välja att mötas kring tillsammans med en barngrupp. Den ger även en bild av hur konsten präglas av det samhälle vi lever i och hur det visuella, bland annat konst, speglar kultur och samhällsstrukturer.

Hela detta kapitel kan kännas tungt och svårt att använda om du saknar tidigare kunskaper inom konst och konstvetenskap. Författaren skriver om att de fördjupade kunskaperna hos läraren/pedagogen möjliggör ett annat, mer komplext perspektiv och en djupare förståelse för hur barn kan möta konst. Men författaren tröstar oss även med att; ”Teoriene avløser ikke nødvendigvis hverandre, men overlapper hverandre og er i dag virksomme side om side ut fra ulike perspektiver.” Det ger hopp till den läsare som tycker att det blir lite för tungt och svåranvändbart. Så ge inte upp, utan fortsätt att läsa! Boken behöver denna gedigna grund för att synliggöra komplexiteten och möjligheterna med att arbeta med barn och konst i förskolan.

Boken är i första hand skriven för pedagogisk personal inom förskolan och barn i den yngre skolåldern. Den kan även vara av värde för musei-, utställnings- och konstpedagoger inom olika konstformer. För de sistnämnda tar författaren upp mötet i betraktelsen, samspelet mellan barnen och pedagogen, konstverket, rummet, iscensättandet och mötet på ett relevant sätt. Författarens socialkonstruktionistiska perspektiv passar väl in i förskolans kontext, där kunskap inom olika områden skapas i de mellanrum som uppstår mellan människor i olika sammanhang. I boken skapas kunskap om förskolebarn, visuellt seende och lärande tillsammans med vuxna, konsten och rummen. Jag skulle inte rekommendera boken för föräldrar, eftersom föräldrauppdraget är något helt annat än det pedagogiska uppdraget.

Med kunst i barnehagen av Ann-Hege Lorvik Waterhouse, utgitt på Fagbokforlaget i 2017.

Med kunst i barnehagen


Forfatter: Ann-Hege Lorvik Waterhouse

Forlag: Fagbokforlaget

Utgitt: 2017

Att låta barn möta olika konstformer och genrer är ett sätt att möta och förstå dåtid, samtid och nutid.

Varför behöver barn möta konst?

Konst som kommunikationsmedel av kultur och samhällsyttringar är en del av vårt sätt att förstå, förklara och kommunicera omvärlden. Att låta barn möta olika konstformer och genrer är ett sätt att möta och förstå dåtid, samtid och nutid. Olika tider präglas av olika symbolik och olika sätt att presentera och visualisera samtiden. I boken finns ett kapitel om målgruppskonst där författaren skriver att hon anser att konst först och främst ska upplevas på olika sätt och att man (barn och vuxna) i dialog med varandra skapar nya frågor och kunskapsyttringar via konsten.

I den norska läroplanen står det att: «I barnehagen skal barna få estetiske erfaringer med kunst og kultur i ulike former og organisert på måter som gir barna anledning til utforsking, fordypning og progresjon». I den svenska läroplanen fokuserar man på barns möjligheter att uttrycka sig själva med olika redskap och förmedla sina egna tankar och upplevelser med hjälp av olika material och uttryckssätt. Det som för de olika läroplanerna samman är att det står skrivet att barnen ska möta olika slags kulturformer i förskolan, för att få förståelse för sin egen och andras kultur.

Precis som författaren beskriver i epilogen, ligger det en svårighet i läroplanernas innehåll: Vad är egentligen konst och vilken konst ska vi förmedla till förskolebarnen eller barnen i barnehagen? Vilken konst är lämplig att använda och vilken konst bör man inte använda? Den konst som tilltalar personalen kan bli den man väljer att visa för barnen. Men är det egentligen rätt eller fel? Boken ger inga direkta svar på dessa frågor. De kvarstår som möjlighetsrum där vi kan möta konsten tillsammans med barnen ur en mängd olika perspektiv och synvinklar. Det viktigaste är att barnen ska få möjlighet att beröras av konsten och att möta den med alla sinnen. Att de ska få möta olika slags konst och genrer på ett lekfullt och fantasifullt sätt tillsammans.

I en del av boken möter förskolebarn musiker som spelar tillsammans med barnen och svarar på deras musikaliska inviter och frågor om allt och inget. Musikerna är professionella och skolade i att leverera och prestera. Nu ska de möta barnen direkt, och skapa något nytt tillsammans. Det skapar relationer och frågor i nuet mellan instrumenten, musiken och människorna. Författaren skriver att «Undring er en drivkraft og en av kunstens mange affektive virkninger».

Frågorna synliggör skillnader och likheter i betraktelserna. Jag tänker kring det som fysikern och feministen Karen Barad skriver om hur kunskap fungerar genom att använda sig av det optiska fenomenet diffraktion. Hon menar att diffraktion är den materiella förmågan att skapa skillnader och kopplingar mellan olika fenomen. På samma sett ser jag att barnen i boken möter konsten. Barnens blick sprids ut i ett kluster kopplade till bland annat barnens tidigare erfarenheter och kunskaper, nuet, det sinnliga och det sociala. I spåren av dessa skillnader och likheter skapas de mest varierande frågorna. Frågor med helt oväntat innehåll som barnen ställer till pedagoger/lärare och vuxna i mötena med konstverken i boken.

Om vuxna, med hjälp av sina förkunskaper och tidigare erfarenheter, lyckas ge sig hän i barnens fördomsfria och öppna sätt att förhålla sig gentemot konst, vidgas och fördjupas kunskaperna i mötet mellan förskolebarnet och konsten.

Synen på barn, konst och lärande

Synen på barnet och barndomen äger vi vuxna. Vi producerar bilden av det som är «den goda» barndomen genom att till exempel författa läroplaner och styrdokument som reglerar och påverkar barns vardag. Det betyder att allt barnen möter och omges med materiellt, pedagogiskt och socialt inom pedagogisk verksamhet är en spegel av vuxnas föreställningar om barn och barndom. På samma sätt producerar vi bilden av den kvalitativa konstupplevelsen eller den bra och goda konsten, eller konstupplevelsen, eller vad konst är eller kan bli.

Författaren menar att vuxna människors konventioner kring konst och hur konst ska upplevas, påverkar barns sätt att se på och uppleva konst. Pedagogens förmåga att vara medupptäckare och förundras tillsammans med barnen påverkar barns förhållande till konsten. Om vuxna, med hjälp av sina förkunskaper och tidigare erfarenheter, lyckas ge sig hän i barnens fördomsfria och öppna sätt att förhålla sig gentemot konst, vidgas och fördjupas kunskaperna i mötet mellan förskolebarnet och konsten.

Barnens rätt till kultur är samma sak som barns rätt till yttrandefrihet enligt Barnkonventionens artikel 13. En yttrandefrihet som kan gestalta sig via ett flertal olika uttryckssätt. Inom Reggio Emilias pedagogiska filosofi talar man om barnens 100 språk, som vi berövar dem för att få dem att passa in i samhällets struktur. Hur är det möjligt att låta barnen få möta konsten utifrån sina egna behov och perspektiv? Att följa ytan av en målning med sina händer eller slicka på glassen i gouachemålningen är inte möjligt, men vi som arbetar med barnen kan göra det nästan möjligt med hjälp av samtal och diskussioner, inspiration i form av material och tekniker och i möten med sinnliga upplevelser, och kanske även med hjälp av smak och lukt.

När vi upplever konst tillsammans med barnen behöver de hjälp att rikta blicken, för att kunna uppmärksamma och bli intresserade. Det blir det pedagogiska uppdraget, det som ska dokumenteras och diskuteras vidare tillsammans med barnen. Inom svensk förskola kallas denna metakommunikation för pedagogisk dokumentation, och anses vara en motor till lärande och utveckling inom förskolans pedagogiska verksamhet. Det är samma sak som det kroppsliga, inkluderande, utmanande och öppnande bricolage som författaren beskriver i mötet mellan barnen, konsten och pedagogerna. Ett bricolage av intryck och uttryck, precis som boken Med kunst i barnehagen.

Annonser

Stikkord:
· · · ·